"Blondinbellas sajt är större än samtliga av Sveriges lokaltidningar"

Varje gång jag hör Pressombudsmannen Yrsa Stenius uttala sig om bloggar så inleder hon med att säga: "Jag har inget emot bloggar som sådana, men...". Det händer varje gång. Det är så typiskt den där tanten och hela den generation hon tillhör. De tror att bloggarna är något man ska förhålla sig till i termer av "för" eller "emot".

Det tanterna och farbröderna inte har förstått är att de måste acceptera bloggarna som den största folkrörelse vi haft sedan Bingolotto startade i TV4. En fråga som däremot är intressant är hur den här folkrörelsen är beskaffad. Att bloggarna och bloggläsarna är många vet vi.

Men vilka läser bloggar och vilka bloggar läser de? Och hur kommer det sig att de mest framgångsrika bloggarna av i dag har blivit det? Blondinbella, så heter Sveriges mest lästa blogg just nu. Enligt Bloggportalens diffusa statistik har hon över 400 000 besök i veckan. Vem är hon och hur kommer det sig att just hennes blogg nått sådan oerhörd framgång?

Blondinbella är en 17-årig tjej. Hon bor i välmående förort, går i skolan om dagarna och engagerar sig i MUF på fritiden. Hon har en pojkvän som heter Nils, som just startat en egen framgångsrik blogg. I övrigt har hon ett förhållandevist rikt umgänge med sina kompisar i plugget. Hon är ingen stor tänkare, Blondinbella. Hon diskuterar sällan saker och ting.

Hon erbjuder inga analyser och låter ofta bli de stora frågorna i livet. Ibland sticker hon ut med en underlig politisk värdering av den typen som ungdomar ofta skjuter iväg från höften, men i övrigt håller hon sig färglös.

Hennes blogg är deskriptiv. Hon beskriver enkelt - ofta felstavat, visserligen, men ändå precist - vad hon gör om dagarna. Hon vaknar (trött!), äter frukost, går till plugget (boring!), hittar en ny foundation (supersnygg!), köper en blus, tränar (beach 2008!), äter en glass i solen (mums!) och sen går hon hem och tittar på en film med Nils (Mys!). Hon somnar och vaknar upp till en ny bloggdag (trött!). Och sådär vandrar hennes dag och sådär vandrar hennes blogg. Det är varken mer eller mindre än så.

Jag läser den här bloggen och inser snabbt att den inte är något för mig, men jag frågar mig: hur kan det vara intressant att följa just Blondinbellas liv för så många andra människor? Vad är det i denna vardagsgegga som sticker ut så till den grad att 400 000 människor söker sig till den varje vecka? För mig är det oerhört fascinerande och oerhört obegripligt.

Hon skriver inte särskilt bra, det är rättvist att kalla hennes språk för fattigt. Hon lever inte ett liv som kan anses vara särskilt intressant. Hon bestiger varken höga berg eller går på middag med kungen. Hon levererar aldrig funderingar eller tankar som svindlar.

Hon är inte ute efter detta heller. Hennes enda ambition, och den lyckas hon med, är att varje dag skriva om de vardagligheter som utgör hennes liv. Blondinbella är inte ensam. Hon sällskapar på topplistan över mest lästa bloggarna med en rad övriga bloggare som tycks vara hennes kloner.

Samma slaviska hållning till att beskriva den absoluta vardagen, samma förkärlek till blusar, samma avsky till plugget och så en dagens outfit på det. Jag hyser absolut ingen avsky för de här bloggarna. Deras framgångar fascinerar mig. Det som faktiskt gör mig störd är att jag inte förstår fenomenet. Jag skulle vilja säga att få kan det svenska blogglandskapet bättre än jag, men jag kan fortfarande inte svara på varför just de här unga tjejerna dominerar i bloggvärlden.

Det är många som vill avfärda bloggarna som unga människors trams men det är omöjligt att göra det. De är för stora för det, de utgör maktverktyg. Blondinbellas sajt är större än samtliga av Sveriges lokaltidningar, som ofta arbetar med 10- eller 15-mannaredaktioner. 

Jag började blogga för två år sedan på en mindre sajt och när jag flyttade över den till Aftonbladet utvecklades den snart till Sveriges största blogg. Det fanns stor nyfikenhet kring min omedelbara framgång och jag fick ofta frågan: Hur gör man för att få en lika stor blogg som din? Och jag svarade enligt min övertygelse: Man måste hitta historier i stort som smått i vardagen. Och man måste ha förmåga att berätta de här historierna på ett fängslande sätt. Man måste fånga läsarna med dem, få dem att tänka att "det där var roligt, i morgon kanske han skriver något liknande".

Man måste vara utlämnande, men framför allt självutlämnande till bristningsgränsen. Och man måste sticka ut, provocera och skapa hallå. Oavsett om man skapar en karaktär eller skriver utifrån sin egen person, så måste man dela med sig av sitt jag fullt ut. Det var mina råd. Möjligen var de goda på den tiden.

I dag, med en bloggvärld som domineras av unga flickor som berättar exakt vad de åt till frukost, så känns de hopplöst daterade.


Mina åsikter:

Jag tycker att han har helt rätt faktist, detta är något som dom flesta borde förstå och inse.
Jag var riktigt glad när jag fick läsa detta underbara inlägg av Alex Schulman, han har verkligen lyckats med sina åsikter här!
Hämtade detta inlägg även från Metro.

//M