Kärlek
Kan man ha mer än första kärleken? Hur känns det då?
Begriper inte på känslan att bli kär igen. Det känns nästan omöjligt, iaf för mig som har vart olyckligt kär i 2 år i samma person dåra...
När man har upplevt så mycket skit och kan bara inte sluta tänka på personen, inte leva utan personen, tål inte när någon stöter på henne eller något osv.
Det är bara en stor jävla bumling som vägrar flytta på sig. Det är iallafall jobbigt och jag känner att jag inte vill offra mig igen just nu. För mycket tung börda och jag är inte säker på om jag verkligen klarar av pressen igen, jag har förbättrat mig oändligt men känslan skrämmer mig och det är kanske därför mina känslor kräver mycket mer för att jag ska verkligen älska någon eller ens bara ha vanliga känslor för någon..det är verkligen skit svårt för mig just nu.
Ska man verkligen offra sig igen, ge allt vad man har, jag tror nog att jag borde vara helt säker alltså absolut 100% innan jag ger mig in på någon kärlekshistoria.
Allt detta jag har gått igenom har fått mig att förlita mindre på folk, känslor och ge mer ifrån mig av mitt hela hjärta.
Jag har svårt att se mig själv ge så mycket kärlek till någon annan, då måste den personen verkligen vara den allra bästa och inget mer.
Men tänk om det finns verkligen 2 kärlekar, jag tror faktist på det och det kommer jag alltid att göra.
Det är mitt öde, hitta den där tjejen som ska göra mig lycklig resten av livet!
Men om man inte har haft någon kärlek så kanske det blir bara en kärlek eller vad vet jag, den andra kanske dyker upp senare i livet.
Det gäller att ha tålamod, vilja och inställning till att hitta sin kärlek och det är verkligen värt att hitta den eftersom det finns ingen annan som kan bidra med mer känsla...TRO MIG!
Frågan är om den andra kärleken kan mätas med den första?
Annars blir det ju ett litet dilemma om man har älskat mer någon annan än den man ska spendera sitt liv med.
Visst, om man älskar någon mycket så hjälper det ju men kan man nånsin jämföra med den första kärleken?
Även om första kärleken var inte så lyckad såsom min kanske inte var under en lång period...men att verkligen få känna dom där första riktiga känslorna, hjärtat bultar hårt bara man tänker på personen och när man är nära så känns det som att man lever i en dröm. Hela livet känns tomt utan den personen, den allra bästa känslan är när du vidrör hennes/hans läppar...Allt det där unika med kärleken som kan defineras i 1000 ord ska upprepas om igen, ifall det finns då en andra kärlek.
Kan det verkligen stämma?
Annars kan det vara svårt att tänka sig att ha personen som livspartner. Inte sant?
Jag har suttit och tänkt jätte mycket på det här, det är verkligen en svår fråga att kunna lista ut och fundera på.
Hur mycket betyder eller betydde eran första kärlek?
//M
Du filosoferar för mycket kring allting. Det finns så många kärlekar som du vill. Ens första kärlek inträffar oftast i tonåren, och tro mig, det är inte den starkaste kärleken man upplever i livet.
Självklart är den första kärleken betydelsefull, det är ju trottsallt den första riktiga kärleken och man kommer ihåg den resten av sitt liv.
Ditt första, andra, tredje, fjärde förhållande kommer kännas ungefär likadant, iaf känslomässigt.
jag skriver ner mina tankar utan att tänka så mycket efter på vad som skrivs och vad som finns kvar.
Visst finns det andra kärlekar och visst kan man kanske känna likandant för flera olika förhållanden.
Men jag skriver mycket ifrån mig och vad jag tycker ooch känner som du ser.
Jag berätta vad jag känner och vill att andra ska dela med sig sina tankar =)
kööör bara
Jo jag förstår, jag skrev också ner hur jag kände kring det hela utan att tänka efter i mitt första inlägg. Jag ville bara konstatera att man inte mår så bra av att analysera kring allt/något för mycket, men det är svårt att sluta när man väl börjat, jag har också hamnat i det träsket fast inte inom detta ämne :)
Jag mår iaf bra att skriva det här, jag har redan mått dåligt för mycket att jag inte reagerar så starkt på allt det jobbiga jag har gått igenom.
Ja att skriva av sig är bra, jag menade att analysera för sig själv i huvudet, fast det kanske känns bra för dig, jag vet inte, allt blir pannkaka för mig om jag håller på att analysera detaljer.
det kommer med tiden ska du se...jag blev helt crazy förut när jag försökte lista ut saker.
Men man blir mognare inombords senare i tiden efter man har upplevt så mycket.
bloggen är till för sebbe att skriva vad han vill, ingen tvingar ju ossa läsa den andre.
Och eftersom det är din blogg kan du skippa "hennes/hans läppar" utan bara prata ur ditt perspektiv. känns lite småhomo när du skriver sådär.
Jag tror att man aldrig kan bli lika kär i någon som sin första kärlek. för den första är man för kär, vilket inte är bra för en.
jag har aldrig poängterat att jag vart tvungen att läsa, jag ger bara feedback.
jag tror inte på att den första kärleken är den bästa eller det mest kärleksfulla, kanske det mest ihågkommna, men det är vad jag tycker. Se bara på dom flesta gifta par, dom är nog mer kära i varandra än vad dom var i sina ungdomsförhållanden.
Saffa, ser du inte att jag byter från jag-formen till du-formen lr aa du fattar.
Då menar jag vemsomhelst, kille lr tjej.
´Därför skrev jag så!
Men det jag ville få fram mest är att känslan vid första kärleken kanske är starkare än andra, eftersom det var den första.
Känslan blir starkare på ett sätt i andra kärleken för sin livspartner då allt håller så jävla länge och att man har mognat mer med både tankar och känslor.
