Don't even try!
Förlåt för den dåliga uppdateringen på sistone men jag har haft en hel del att göra och inte haft så mycket tid att sitta ner framför en dator och skriva några inlägg.
Kan väl berätta att nästa vecka så kommer jag dra upp ganska mycket personliga inlägg om mig själv och mitt liv.
Värt att läsa och det kan vara rätt så intressant.
Det handlar om mig som person, mina förhållanden, problem och andra psykiska termer...
Inget att missa!!
//M
Var inte så envis...eller?
Men man ska även akta sig över vart gränsen går och kunna balansera sin envisa för att inte skada andra och sig själv.
Det är viktigt att hitta balansen för att kunna kontrollera sin kropp på ett bra sätt, du kommer att känna dig tryggare med dig själv och mindre oro i livet.
Koncentrera er mycket på det men kom ihåg att livet både ger och tar.
//M
Lifestream, något att satsa på?
//M
Hur kan Blondinbella vara intressant för dig?
"Blondinbellas sajt är större än samtliga av Sveriges lokaltidningar"
Alex SchulmanVarje gång jag hör Pressombudsmannen Yrsa Stenius uttala sig om bloggar så inleder hon med att säga: "Jag har inget emot bloggar som sådana, men...". Det händer varje gång. Det är så typiskt den där tanten och hela den generation hon tillhör. De tror att bloggarna är något man ska förhålla sig till i termer av "för" eller "emot".
Det tanterna och farbröderna inte har förstått är att de måste acceptera bloggarna som den största folkrörelse vi haft sedan Bingolotto startade i TV4. En fråga som däremot är intressant är hur den här folkrörelsen är beskaffad. Att bloggarna och bloggläsarna är många vet vi.
Men vilka läser bloggar och vilka bloggar läser de? Och hur kommer det sig att de mest framgångsrika bloggarna av i dag har blivit det? Blondinbella, så heter Sveriges mest lästa blogg just nu. Enligt Bloggportalens diffusa statistik har hon över 400 000 besök i veckan. Vem är hon och hur kommer det sig att just hennes blogg nått sådan oerhörd framgång?
Blondinbella är en 17-årig tjej. Hon bor i välmående förort, går i skolan om dagarna och engagerar sig i MUF på fritiden. Hon har en pojkvän som heter Nils, som just startat en egen framgångsrik blogg. I övrigt har hon ett förhållandevist rikt umgänge med sina kompisar i plugget. Hon är ingen stor tänkare, Blondinbella. Hon diskuterar sällan saker och ting.
Hon erbjuder inga analyser och låter ofta bli de stora frågorna i livet. Ibland sticker hon ut med en underlig politisk värdering av den typen som ungdomar ofta skjuter iväg från höften, men i övrigt håller hon sig färglös.
Hennes blogg är deskriptiv. Hon beskriver enkelt - ofta felstavat, visserligen, men ändå precist - vad hon gör om dagarna. Hon vaknar (trött!), äter frukost, går till plugget (boring!), hittar en ny foundation (supersnygg!), köper en blus, tränar (beach 2008!), äter en glass i solen (mums!) och sen går hon hem och tittar på en film med Nils (Mys!). Hon somnar och vaknar upp till en ny bloggdag (trött!). Och sådär vandrar hennes dag och sådär vandrar hennes blogg. Det är varken mer eller mindre än så.
Jag läser den här bloggen och inser snabbt att den inte är något för mig, men jag frågar mig: hur kan det vara intressant att följa just Blondinbellas liv för så många andra människor? Vad är det i denna vardagsgegga som sticker ut så till den grad att 400 000 människor söker sig till den varje vecka? För mig är det oerhört fascinerande och oerhört obegripligt.
Hon skriver inte särskilt bra, det är rättvist att kalla hennes språk för fattigt. Hon lever inte ett liv som kan anses vara särskilt intressant. Hon bestiger varken höga berg eller går på middag med kungen. Hon levererar aldrig funderingar eller tankar som svindlar.
Hon är inte ute efter detta heller. Hennes enda ambition, och den lyckas hon med, är att varje dag skriva om de vardagligheter som utgör hennes liv. Blondinbella är inte ensam. Hon sällskapar på topplistan över mest lästa bloggarna med en rad övriga bloggare som tycks vara hennes kloner.
Samma slaviska hållning till att beskriva den absoluta vardagen, samma förkärlek till blusar, samma avsky till plugget och så en dagens outfit på det. Jag hyser absolut ingen avsky för de här bloggarna. Deras framgångar fascinerar mig. Det som faktiskt gör mig störd är att jag inte förstår fenomenet. Jag skulle vilja säga att få kan det svenska blogglandskapet bättre än jag, men jag kan fortfarande inte svara på varför just de här unga tjejerna dominerar i bloggvärlden.
Det är många som vill avfärda bloggarna som unga människors trams men det är omöjligt att göra det. De är för stora för det, de utgör maktverktyg. Blondinbellas sajt är större än samtliga av Sveriges lokaltidningar, som ofta arbetar med 10- eller 15-mannaredaktioner.
Jag började blogga för två år sedan på en mindre sajt och när jag flyttade över den till Aftonbladet utvecklades den snart till Sveriges största blogg. Det fanns stor nyfikenhet kring min omedelbara framgång och jag fick ofta frågan: Hur gör man för att få en lika stor blogg som din? Och jag svarade enligt min övertygelse: Man måste hitta historier i stort som smått i vardagen. Och man måste ha förmåga att berätta de här historierna på ett fängslande sätt. Man måste fånga läsarna med dem, få dem att tänka att "det där var roligt, i morgon kanske han skriver något liknande".
Man måste vara utlämnande, men framför allt självutlämnande till bristningsgränsen. Och man måste sticka ut, provocera och skapa hallå. Oavsett om man skapar en karaktär eller skriver utifrån sin egen person, så måste man dela med sig av sitt jag fullt ut. Det var mina råd. Möjligen var de goda på den tiden.
I dag, med en bloggvärld som domineras av unga flickor som berättar exakt vad de åt till frukost, så känns de hopplöst daterade.
Mina åsikter:
Jag tycker att han har helt rätt faktist, detta är något som dom flesta borde förstå och inse.
Jag var riktigt glad när jag fick läsa detta underbara inlägg av Alex Schulman, han har verkligen lyckats med sina åsikter här!
Hämtade detta inlägg även från Metro.
//M
Happy ending!
Hej hej!
Snart midnatt och det har vart en ganska lång dag med inte så mycket aktiviteter.
Jag sov ju över hos min broder och därefter var jag lite med mimmi och senare var det dags för att åka hem för det var middag och inte bara vilken middag som helst...det var tacos kväll! :D
Varannan söndag så har vi tacos kväll här hos mamma och därefter brukar vi ha typ ett slags familjemöte då vi tar upp massa problem som har hänt i huset, det gäller alla samt vad vi tycker är bra respektive dåligt med regler eller annat.
Det är fakist jätte bra och väldigt nyttigt till senare, eftersom vi är en splittrad familj och då menar jag att vi har skilda föräldrar och halvsyskon osv.
Saken är att vi måste skapa en sammanhållning och skapa något gemensamt för att återskapa till en hel familj och ingen splittring.
Kunna framföra sina åsikter om allt och hjälpa varandra.
Det har hjälpt oss alla jätte mycket och vi kan hitta massa fel hos varandra som kan leda till tårar eller dåligt beteende men det är konsekvensen.
Huvudsaken med det hela att man lär sig av sina misstag, tar åt sig vad andra tycker och accepterar sanningen.
Man utvecklas och familjen blir mer sammansatt, det blir mer balans och man lär känna varandra mycket mer.
Vi pratade i ca 3 timmar och det var rätt skönt faktist.
Det hela slutade med glass, bra avslutning och något man förtjänar efter all kamp i samtalen ;D
//M
Don't worry be happy!
Då menar jag när man oftast är ensam och kanske inte pratar i telefon eller nåt sånt.
Utan man bara sitter och funderar lite olika om allt som pågår i ens huvud.
Inget leende utan bara en fundersam blick, stirrar in mot en vägg eller liknande.
När man kollar runt lite på folk så tycker jag att det smittar av lite i omgivningen, det är som om man bara stiger in och ser att tillståndet är ganska så tyst och man måste smälta in för att inte sticka ut eller irritera andra.
Det är samma sak överallt, ett lag med ambitioner och har blicken som eye of the tiger har kanske inte i sig att vara lite glad och ler typ hela tiden.
Men om en ny spelare kommer in och är värsta skämtaren, typ ler lite hela tiden och försöker iallafall ge en liten lättare stämning i laget så att det inte blir lika stelt.
Då tror jag att det kan bli en förbättring och det blir mer lagkänsla än bara betee sig som en robot.
Ni förstår väl vad jag vill komma fram till och meningen med det hela är att en person kan förändra jävligt mycket, kan ändra en hel omgivning om man verkligen lyser upp med en annorlunda stil och inflytade på andra som kan förändra andras beteende också.
Så när du går in på tåget med ett bländade leende och det bara lyser om dig så tror jag att du smittar av varandra och dom flesta kommer att märka av allt positivt dom ser hos dig.
Dom kommer börja tänka på hopp och att om en är lycklig så kan lika gärna andra vara lyckliga.
Det krävs alltid någon annan för att lyfta en, det är väldigt svårt att bara lyfta upp sig själv och kunna visa det för alla.
Det är vad jag försöker göra nu...sprida glädje åt alla och bevisa att livet leker och visst kan det vara jobbigt ibland men man får fan vara mer glad än sur hela tiden, hellre vara lycklig hela sitt liv än bara vara olycklig.
Om du har svåra problem, då är det bäst att börja kämpa och få fram det där riktiga leendet, försök att hitta lyckan ordentligt för att det finns där, den finns längst upp på berget och det gäller för dig att kämpa dig upp dit och bestiga den.
Ibland brukar vissa definera gladheten, det goda, lycka och allt annat positivt för töntigt lr bara onödigt...varför?
Varför ska allt negativt vara så bra eller tufft med ex. vara arg eller ond.
Hur kan man anse att vara glad kan ens vara så tråkigt eller angsträngande?
Oftast dom som mår dåligt tycker så och jag själv har tyckt så, man vill ju inte må bra och man känner sig bra att må dåligt...det är ett slags stöd att må dåligt och bara tycka illa om sig själv.
Lyft er själva ifrån den här gropen och börja kämpa för att må bra och leva lyckligt, du har inte tid att må dåligt hela tiden, du har fan mycket och göra i livet så börja torka bort alla tårar eller ta bort den arga minen och börja älska, älska mer!
Det är typ unikt att må jätte bra, det måste finnas en orsak av att må bra känns det ibland.
Om en frågar hur jag mår och jag svarar ''jätte bra'' då får jag en fråga som..''aha, vadå har det hänt nåt kul lr?''
Varför kan man bara inte må bra annars, som om man mår dåligt i grunden eller? =/
Vi är för kräsna helt enkelt att kunna må bra och tycka om livet, skärp alla er som känner igen sig här...du ska inte behöva ha för stora krav för att göra dig glad.
Gör dig själv en tjänst och visa lite uppskattning av livet, visa att du kan leva och må bra av vad du gör.
Du är bossen över dina känslor. Du kanske inte kan styra det du får in vid olika tillfällen men du kan styra ditt humör över din reaktion på dom.
Det är såå mycket roligare att vara glad hela tiden än att sitta och sura.
Försök att titta på dom bra sidorna också, leta inte efter några dåliga för då kommer det kännas att du hittar jätte mycket dåligt i dig själv, när du kan göra likadant om du ska leta efter något bra.
Tänk även på att det inte finns något dåligt utan en brist som du kan förbättra.
Utgå alltid från allt bra för att ge dig själv lite hopp och chans att kunna älska dig själv.
Så jag ber er, var lite mer glada nu och le mycket mer, allt blir så mycket trevligare och både du och omgivningen kommer att trivas med det.
//M
Kärlek
Kan man ha mer än första kärleken? Hur känns det då?
Begriper inte på känslan att bli kär igen. Det känns nästan omöjligt, iaf för mig som har vart olyckligt kär i 2 år i samma person dåra...
När man har upplevt så mycket skit och kan bara inte sluta tänka på personen, inte leva utan personen, tål inte när någon stöter på henne eller något osv.
Det är bara en stor jävla bumling som vägrar flytta på sig. Det är iallafall jobbigt och jag känner att jag inte vill offra mig igen just nu. För mycket tung börda och jag är inte säker på om jag verkligen klarar av pressen igen, jag har förbättrat mig oändligt men känslan skrämmer mig och det är kanske därför mina känslor kräver mycket mer för att jag ska verkligen älska någon eller ens bara ha vanliga känslor för någon..det är verkligen skit svårt för mig just nu.
Ska man verkligen offra sig igen, ge allt vad man har, jag tror nog att jag borde vara helt säker alltså absolut 100% innan jag ger mig in på någon kärlekshistoria.
Allt detta jag har gått igenom har fått mig att förlita mindre på folk, känslor och ge mer ifrån mig av mitt hela hjärta.
Jag har svårt att se mig själv ge så mycket kärlek till någon annan, då måste den personen verkligen vara den allra bästa och inget mer.
Men tänk om det finns verkligen 2 kärlekar, jag tror faktist på det och det kommer jag alltid att göra.
Det är mitt öde, hitta den där tjejen som ska göra mig lycklig resten av livet!
Men om man inte har haft någon kärlek så kanske det blir bara en kärlek eller vad vet jag, den andra kanske dyker upp senare i livet.
Det gäller att ha tålamod, vilja och inställning till att hitta sin kärlek och det är verkligen värt att hitta den eftersom det finns ingen annan som kan bidra med mer känsla...TRO MIG!
Frågan är om den andra kärleken kan mätas med den första?
Annars blir det ju ett litet dilemma om man har älskat mer någon annan än den man ska spendera sitt liv med.
Visst, om man älskar någon mycket så hjälper det ju men kan man nånsin jämföra med den första kärleken?
Även om första kärleken var inte så lyckad såsom min kanske inte var under en lång period...men att verkligen få känna dom där första riktiga känslorna, hjärtat bultar hårt bara man tänker på personen och när man är nära så känns det som att man lever i en dröm. Hela livet känns tomt utan den personen, den allra bästa känslan är när du vidrör hennes/hans läppar...Allt det där unika med kärleken som kan defineras i 1000 ord ska upprepas om igen, ifall det finns då en andra kärlek.
Kan det verkligen stämma?
Annars kan det vara svårt att tänka sig att ha personen som livspartner. Inte sant?
Jag har suttit och tänkt jätte mycket på det här, det är verkligen en svår fråga att kunna lista ut och fundera på.
Hur mycket betyder eller betydde eran första kärlek?
//M
Viktiga ord och meningar!
Nu när jag var på väg hem från Mimmi så satt jag och tänkte lite om allt möjligt, jag gör typ alltid det när jag reser nånstans, filosoferar lite =)
Jag kan fan skriva en bok efter några långa resor...känner att det är en bra idé att starta för min karriär.
Skrev faktist ner alla mina tankar på min mobil och har nu överfört allt hit till bloggen.
Detta skrev jag:
Kärlek kan defineras på olika sätt. Det beror på hur man ser på saker och ting. Hur mycket man värdesätter och vad det betyder för dig själv.
Hat och kärlek ligger precis bredvid varandra. Därför är övergången så kort och kan även förändras snabbt. Dom hör ihop, man kan tex. älska att hata något/någon eller hata att älska någon/något. Därför är kärlek bara ord, inget annat. Det har med hur man definerar saker och ting, hur det påverkar en. Jag vet och har upplevt en hög och stark grad av de båda och gör det tillomed just nu. Det är jobbigt eftersom allt handlar om accepterande, förtroende, älska, hata, offra, vilja, inställning, hopp, självkänsla...you name it!
Det jag vill komma fram till är att dessa två saker tillhör livets gång och är även det mest betydelsefulla.
När man börjar känna kontrollen för båda så tycker jag att man har hittat sig själv, man vet vem man är, vad man vill, vad nästa drag är osv.
Man vet allt!
Att kunna ha den känslan är det allra bästa!
Man känner sig klar men ändå mer redo för större utmaningar, the next step.
Ni alla kan komma så långt om ni bara vill. Ställ dig framför spegeln och berätta för dig själv vem du är, inte den du är för tillfället utan vem du egentligen är?
Vad kännertecknar just dig?
Svara ärligt och försök lita på dig själv nu.
Glöm aldrig vem du är och var stolt över den du är.
Alla är unika på sitt sätt och man behöver inte kunna vara någon annan för att bli accepterad av andra. Utan man måste kunna vara nöjd med sig själv och sitt unika jag. Du kommer att känna dig mer trygg med dig själv då och självkänslan kommer att bevaras länge. Ditt liv kommer att bli så mycket bättre och lycka kommer du att känna mycket av.
Jag känner att man alltid har vägar att fullfölja, man vet oftast vart dom leder till men varför vi ibland tar fel väg handlar om nyfikenhet, straffa sig själv, känna sorg/hat, leta utmaning eller helt enkelt är vilse och vet inte vilken väg som stämmer in på en, vilket som är den rätta eller om det är ens rätt eller fel att ta. Det är svårt att bedöma situationer ibland eller oftas.
Du måste lita på din instikt och känna eller veta vad som är rätt respektive fel. Man ska vara lycklig att ha fått chansen till ett liv. Utnyttja det och gå in in på så mycket svackor som hindrar dig att kunna leva ordentligt. Då får man kämpa sig upp rejält för att bestiga berget och alltid bära hoppet vidare med sig.
Ingen får trycka ner dig, ingen får förstöra din tillvaro och ta hoppet från dig. Alla har rätt att leva.
Bara om man agerar rätt och inte kastar livet åt spillo.
Ta det hela på allvar och starta redan nu att börja kämpa med det du har. Hur än läget ser ut eller ärså går det alltid att vända på allt. Allt handlar bara på vad du själv vill, ge aldrig upp.
Du har fått chansen att leva, bollen är din att kunna agera och visa uppskattning för ditt liv, visa att det finns en ljus sida på livet vid alla tillstånd.
Bevisa för dig själv och andra att du kan klara det, du kan gå igenom allt utan att ge upp, visa att du är god för att leva livet ut, visa att du är du och att inget ska ändra på det.
Sprid glädje och visa att du kan leva bäst. Visa din styrka du har bärt på under alla åren du har levt.
DU ÄR MER VÄRD ÄN DU TROR!
//M
De bra sidorna väger mer än de dåliga!
God morgon alla barn, ungdomar, vuxna :D
Hoppas att ni mår fint och har sovit gott! =)
Mycket från igår så har jag suttit och tänkt en del på hur folk oftast brukar tänka när det gäller både positiva samt negativa tankar om sig själva.
Man brukar oftast reagera mest på de dåliga sidorna man har, något som har med självkänslan.
Hur jag ser på alla människor så har dom flesta inte så jätte bra självkänsla utifrån bedömningar av mottagande, reaktioner, påverkan, tankegång, beteende m.m.
Varför måste vi alltid reagera så stort på alla dåliga sidorna och tar ut det över det andra, låta det ta över en och sedan göra sig själv mindre på denna planet.
Vi ska ta åt oss mer åt de bra sidorna och påverkas mest av det, må bra av det och tänka mycket på det.
Alltså ska vi utgå mycket från de bra sidor vi har och uttveckla de mindre bra.
Det som påverkar mycket är just två ord. ''Alltid'' och ''Aldrig''.
Dom två orden kan man reagera så starkt på, använda i de flesta sammanhang och bli påverkade starkt av det.
Det känns som en tung börda när vi får det på oss.
Vi måste lära oss att vara lite medelmåttliga på ett sätt, kunna använda mer av bra och mindre bra.
Ordet ''dåligt'' är också ett begrepp som förstör en del.
Massa negativitet sprids och förökar sig.
Jag vill att vi ska sprida lite glädje runt om! :D
De bra sidor väger betydligt mycket mer än de dåliga, försök att få in det nu!
Eftersom det är viktigt att se den bilden framför sig.
Varje bra känsla du har ska kännas överlägsen över de dåliga, dom ska ersätta all ilska vi har och all smärta.
De dåliga sidorna kan vi se mest som en utmaning, vara glada att vi kan vända på steken och bli fulländiga om vi bara vill, så gör det nu!
Gör en våg och börja väga dessa sidor du har.
Jag tänker alltid såhär: För varje dålig sida jag har så täcker det upp 1/10 av det bra.
Vi lever i en grym värld, det är våran uppgift att göra den klarare och finare på ett sätt.
Börja jobba!! :D:D
//M
